För ett tag sedan gick Statement Festival av stapeln i Göteborg. Festivalen riktade sig till ”kvinnor, transmän eller icke-binära både på scen och i publiken”, eller som man skulle säga i folkmun: ”alla förutom killar och killgäng”. Av allt att döma blev det en succé. Besökarnas upplevelse av festivalen verkar ha legat någonstans mellan ”städat och trevligt” till något av en nästintill religiös karaktär – att i en oförtryckt gemenskap lyssna på artister som talar och sjunger på svenska men använder ordet ”fucking” lite för ofta ofta.
En bloggare skrev:
– Det var inget kiss på ringen, men däremot tog pappret slut ganska fort.
Festivalen var däremot inte helt okontroversiell. En man köpte biljett för att få möjlighet att diskrimineras men stoppades till sin stora besvikelse inte av vakterna vid ingången. Diskrimineringsombudsmannen mottog någon månad innan festivalen anmälningar om könsdiskriminering vilka på grund av semestertider inte hann utredas och årets potentiellt mest intressanta nyord manshagen verkade helt enkelt inte vara något annat än ett namn för backstageområdet där alla kön var välkomna.
Vad anordnandet av den här festivalen betyder i längden är svårt att sia om, men en sak är säker: behovet av trygga rum verkar vara större än på mycket länge.
Även om det för majoriteten mest tar formen av betongsuggor, utökade säkerhetskontroller på transporter, no go-zoner, väktarskyddade bostadsområden och beväpnade vakter på sjukhus. För vi människor strävar efter trygga rum, och om inte nationens yttre gräns klarar av att uppehålla ett sådant, så kommer vi behöva bygga gränserna inne i landet.
Det viktigaste med en gräns är inte hur den ser ut, utan den sinnebild vi har av den – hur vi väljer att tolka det vi ser, vilken kunskap och vilken analys vi har tillgång till. Men att ha tillgång till en analys räcker inte, vi behöver också mod att inte förtränga den och faktiskt tillämpa den. Den mest skambelagda – och därmed den mest förträngda analysen – idag är den etniska analysen. Tätt därefter kommer den kulturella analysen.
På den politiskt korrekta planhalvan är den socioekonomiska analysen trendig, men den mest ”korrekta” och kanske därför mest spridda analysen just nu är könsmaktsordningsanalysen.
En inflytelserik kader av vänsteraktivister på myndigheter och att den vädjar till ”den svages rätt” i och med att den slår ner på en grupp som upplevs som överordnade (vita heterosexuella män) har den tagit plats som den allmänt accepterade go-to-analysen, ofta på bekostnad av andra analyser och perspektiv. Och för den som bara har en hammare så ser allting ut som en spik!
Svenska badhus och könsmaktsordningsanalysens fattigdom
Badhusen i Sverige har under en lång tid varit trygga platser för kvinnor. Detta till trots att de är några av det öppna samhällets mest utsatta platser. Jag skulle till och med vilja dra det så långt så att om man medvetet skulle tagit sig an att designa en osäker plats, så skulle det vara svårt att göra en värre än våra badhus. Till och med ett tomt badhus är farligt. Hala golv, oövervakat vatten, hårda ytor, höga höjder, rutschkanor som slutar i barnpooler (vem kom ens på den idén?), glödande bastustenar och livsfarliga kanter överallt. Släng därefter in en drös människor. Minsta stök ekar mot kaklet och förstör ljudbilden; enskildas slarv med hygienen kan göra badhuset till en bakteriehärd – för att inte tala om den lite obekväma känslan som många människor känner när de lämnar sina kläder, och de statusmarkörer de innebär, och låter sin näst intill nakna kropp utsättas för andras blickar och eventuella dömande.
Men det fungerade ändå. För i vår relativt (nåväl, världsledande!) jämställda monokulturella högtillitskultur där man följt regler, haft respekt för varandras integritet (särskilt för kvinnor) och haft en individbaserad syn på varandra har en tilltro och respekt för varandra över tid mejslats ut, vilket möjliggjort för människor av alla åldrar, kön och samhällsklasser att kunna dela rum där vi kunnat vistas oskyddade tillsammans – badhus till exempel. Men så ser det inte ut på andra håll i världen.
Någonting hände.
För även om badhuset tekniskt sett var en osäker plats innan invandringen från MENA-regionen under mitten av 2010-talet, så blev det betydligt värre. Där eventuella problem tidigare handlat om enstaka missanpassade individer fanns det nu män som agerade i grupp i sina ofredanden och attacker mot andra badhusbesökare. Kvinnor och flickor behövde börja tänka på att det fanns skrymslen där man var utom sýnhåll från andra och att de behövde hålla koll på varandra. Alldelles för många upptäckte alldeles för sent att kombinationen värdegrund, ryggradslös personal, bristande säkerhetsanalys och unga män med en klassisk muslimsk kvinnosyn var förödande för kvinnliga badhusbesökare vars tidigare utsatthet sträckte sig till det som kallades för den ”manliga blicken”.
Efter en hel del allmänt stök och ett antal våldtäkter och sexuella ofredanden på badhusen, kunde inte de ansvariga längre förtiga problemen, och de, liksom skaparna av Statement Festival använde den av de tillåtna analyser som låg närmast till hands: könsmaktsordningen. Problemet beskrevs som att den svenska manligheten plötsligt förändrats och att det därför var många jobbiga killgäng på badhusen. Lösningen var given: sätt upp könsbarriärer!
Vad gäller det kvinnliga perspektivet på badhusfrågan, så var det minst sagt spretigt. Alla kämpade de för olika versioner av sina trygga rum. Först i frontlinjen gick feministerna. De krävde kontroll över sinnesrummet genom att kämpa för rätten att få gå barbröstade utan att bli uttittade eller dömda efter någon patriarkal sedlighetsnorm. Bakom feministerna gick kvinnorna från kulturerna ifrån vilka de ofredande männen kommit. Dessa visste hur man byggde trygga rum i otrygga samhällen baserat på insikten att ju otryggare ett samhälle blir, desto närmare din kropp kryper gränserna för det trygga rummet tills de till slut sammanfaller med dina kläder, vilka bildar en slags sista gräns som inte får passeras. De valde således att försöka skapa trygga rum genom att avskilja sig från männen med hjälp av separata badtider. Detta visade sig också vara en lösning de svenska feministerna kunde sälla sig till. Med sin tendens att abstrahera bort allt utom predikaten ”män”, blev svaret på frågan om vilka det är som ofredar och skapar otrygghet på badhusen just så trubbigt som väntat, och då ansågs det rimligt att begränsa badtider för män – eftersom de bevisligen inte kan sköta sig. Sist i ledet gick företrädarna för den tredje statligt subventionerade och godkända analysen: att skapa delvis separatistiska rum genom att göra något åt de värsta attackytorna och skapa könsseparatistiska bubbelpooler och bastu.
Så vad blev konsekvenserna av kampen i praktiken?
I praktiken rassegregering – eller bubbelpoolsapartheid om man så vill. En för de vita kvinnorna, en annan för de mörka männen. (Ironiskt nog, enligt reklamtavlorna, det perfekta paret!)
För vad händer egentligen när en individualistisk hänsynskultur möter en skränig kollektivistisk machokultur. Den sistnämnda kommer genom sitt provocerande beteende och den våldspotential, som bara kan infinna sig då unga män (i plural) gängar ihop sig, att störa och utmana den förstnämnda. Svensken, vars sätt att hantera konflikter är präglat av vad som varit en stark och fungerande stat kan då agera genom att appellera till en auktoritet (som badhusvakten) skriva ett argt mail eller kontakta polis eller politiker. Men eftersom samhället blivit blint för den typ av analys som krävs, och straffar enskilda som törs föra denna för brott mot värdegrunden, blir det även där så att könsmaktsanalysen blir vägledande. Antingen görs ingenting eller så slätas det över med att ”pojkar kommer vara pojkar”. Hur som helst kan man inte avvisa grupper av jobbiga pojkar utan att utpekas som rasist, så ingeting händer ändå. Svensken får således acceptera detta och hålla sig till de platser som fortfarande är under någon form av regler. Strunta i hopptornen, rutschkanan, bubbelpoolen och den fria poolen och hålla sig till de tråkiga motionsbanorna (den enda platsen där reglerna för sansat beteende fortfarande gäller … eller?) och bastun – förutsatt att man kan skruva upp värmen så mycket att mer sydländska folkslag inte trivs i den!
Beteendet är inte ovanligt och finns överallt. Vid övergreppen i Köln nyårsnatten mot 2016 ofredades över 1200 kvinnor. Året därpå nästan inga. Varför?
Knappast för att männen förändrat sina värderingar och sitt beteende. Knappast för att man utvisade någon. Snarare eftersom kvinnorna hade lärt sig att vissa platser inte var säkra och höll sig undan.
Undanträngningseffekten handlar i praktiken om att om en grupp tränger in på en arena, göra den så dålig så att ingen annan vill vara där, göra den till sin och sen äger den. Det märks ofta inte i statistiken. Ofta kan det till och med ske utan att något rapporteras, någon anmälan görs eller någon skadas. Och när människor inte tillåter sig att dra fria slutsatser upplevs den också som ett personligt val.
Det finns flera sätt att hantera sin undanträngning på.
Vissa tycker att det är för stökigt på badhuset så de väljer andra träningsformer. Andra försöker medvetet hitta tider eller människor som de känner sig tryggare med. Vissa letar efter andra badhus eller sluta bada helt och hållet, eftersom analysen säger att alla ställen är fulla av jobbiga killgäng nuförtiden.
Men i den konsumtionsindividualistiska tid vi lever i finns det också en annan möjlighet.
För den något välbärgade finns en möjlighet att göra längtan till ett tryggt rum att bada i till lite lyxig me-time verklig. Man tycker sig förtjäna något bättre; att kunna uppleva det gamla utan att behöva besvära sig med en obekväm politisk analys.
Jag har sett det hos flera kvinnliga bekanta. De har alla, under de senaste åren, slutat att gå på vanliga badhus och istället börja motionssimma i de lyxiga badhus som finns i vissa av våra storstäder. När de beskriver varför de gör det så är svaren snarlika. Det är bättre stämning, det är lugnare, folk sköter sitt, folk kan bete sig, man får tid för sig själv.
De slipper tänka på att problemet med så kallade killgäng är ett relativt nytt problem på vanliga badhus. Och när de accepterat den falska bilden av att badhus är, och alltid har varit, stökiga och otrygga platser, så kan de använda detta för att lyfta sig själva till någon som förtjänar något bättre. I alla fall då och då. Det är så man köper sig ur alla analyser genom att själv bli en del av den socioekonomiska analysen.
Inte lika lätt för alla.
Det finns också de svenskar som inte har råd att lyxa sig ur mångkulturens konsekvenser, de som inte har råd att skapa egna trygga rum. Dessa svenskar är fast. För det är lättare att byta plats på badhuset än det är att köpa en lägenhet i en annan del av stan, att välja arbetstider så att man slipper åka hem på natten eller att byta skola så att barnen kan gå i en trygg skola med andra svenskar. De är utelämnade till att röra sig där andra grupper har makt och våldsmonopol.
Så vad är hoppet? Det är att ta till sig de mest obekväma samhällsanalyserna, slå sig samman med varandra och skapa sin trygghet tillsammans, för varandra!
Undvikandet av den skuldbelagada, men korrekta, samhällsanalysen är alltså ett socioekonomiskt privilegium, vilket är farligt, eftersom den på många sätt är nyckeln till att förändra samhället. Det är därför det metapolitiskaarbetet är så viktigt; ju mer vi kan kan flytta overtonfönstret, desto mer vi kan bredda åsiktskorridoren samt bekämpa skuldbeläggandet som hindrar människor från att se världen som den är. Ju fler nya människor vi möter, interagerar med och pratar om de här analyserna med, desto fler kommer kunna – och våga! – tänka fritt och ta in alla möjligheter, även de obekväma. Och som vågat se och ta in den här analysen vet att när man väl passerat den gränsen så finns det ingen väg tillbaka.
Så när du hör nyckelorden och omskrivningarna, tveka inte att på ett vänligt sätt visa att det inte är fel att ha en etnokulturell analys, att det är en bland många som faktiskt kan användas för att förstå världen. När de säger att de vill flytta till ett lugnt område med bra skolor, att det är så skönt att unna sig en taxi hem, att det är så trevligt på det lite mer exklusiva gymmet, att en festival utan jobbiga killgäng är att jämföra med en religiös upplevelse, säg då åt dem på ett vänligt sätt som det är: att det enda de gör är att bygga temporärt trygga rum åt sig själva och de som de älskar, att det här inte alltid har behövts, att de kan fly från mångkulturen för att de har råd att göra det, att det är det enda sättet som de kan behålla sin bild av att Sverige fortfarande är tryggt, starkt och säkert.
Säg åt dem att det som nu är en lyxprodukt att konsumeras förut var en svensk vardag, och att det är dags att vi tar tillbaka våra trygga rum igen.
