I kölvattnet av Twitters utökning av antalet tillåtna tecken i en tweet från 140 till 280 tecken, uppstod det ett bra tag en debatt överfull med ljumma analyser kring det påstådda behovet av en alternativ begreppsapparat – till största del riktad mot Nordisk alternativhöger.
Exempelvis har storhjärnade centrister som ”En arg blatte talar”, i hans vanliga raljerande stil, kritiserat alternativhögern för att importera anglicismer och använda hittepå-ord. Slutpoängen är att om vi identitärer, som utger oss för att vara språkrör för den ursvenska folksjälen, inte ens kan uttrycka oss utan att använda främmande språk, så ska detta vara ett talande bevis för att svenskarna inte har en egen kultur. Vidare har det på olika internetforum och andra mediekanaler diskuterats huruvida det är relevant eller ej att skapa ett ”andra språk”.
Vi kommer i denna artikel lyfta fram behovet av en metapolitisk begreppsapparat och samtidigt bryta ner och motargumentera skeptikers syn på ämnet.
Arnold Gehlen och den andra naturen
Med utgångspunkt i den konservativa filosofen och sociologen Arnold Gehlen (1904 – 1976) och hans teorier om människans oundvikliga öde att, som ett skyddande skal för sig själv, skapa en andra natur, kan vi följa en tankekedja i vars ände behovet av en högerorienterad begreppsapparat framgår.
Gehlen skrev under sin livstid en rad böcker med fokus på människan och hennes andra natur. Med framgångsrika verk som Der Mensch: Seine Natur und seine Stellung in der welt (1940) och Moral und Hypermoral (1957) har författaren blivit ett hushållsnamn bland sin tids sociologer runt om i världen.
Gehlens teser om människan utgår från att hon inte är anpassad för jordens klimat, varken fysiskt, psykiskt eller andligt. Människan är en ofärdig varelse som ständigt måste utveckla nya tekniker för att klara av ett liv i naturen. Därför insåg Gehlen vikten av att upprätta permanenta institutioner som kan tillgodose henne med de verktyg som behövs. Detta är skapandet av en andra natur. Denna ”andra natur” är vad som i folkmun kallas kultur, och är ett gensvar på den tomhet människan känner i ett klimat som knappt kan tillgodose hennes grundläggande krav för överlevnad.
Gehlens filosofi var under första häften under 1900-talet ständigt på tapeten. Det var en tid då ett sårat Europa väntade på den kommande urladdningen. I kölvattnet av nybildade ideologier, rörelser och statsgränser var språket den främsta nyckeln till motstånd och framgång.
Gehlen anslöt sig redan 1933 till NSDAP, och sägs vara en av de viktigaste personerna bakom partiets så kallade masspsykologiska framgångar. Detta på grund av att Gehlen ständigt forskade i dynamiken och strukturen hos människans andra natur.
Vad är en begreppsapparat?
För att förändra människors sätt att tänka måste man förändra deras språk.
— Solguru
Begreppsapparaten finns överallt. Vi ser den i reklamer, utbildningsmaterial och popkultur – parlamentariska kampanjer, medier och myndigheter. Allt vi tänker, och sättet vi agerar utifrån våra tankar, är i väldigt hög grad influerat av dessa olika delar av apparaten.
Eftersom vi på sätt och vis lever i en artificiell natur (i kontrast till djuren, vill säga), och för att vi inte har en stålsatt grund att utgå ifrån, så är det föga förvånande att vi kan böja på ”sanningen” om vad det innebär att vara människa, och komma undan med det. Det är därför bra att begrunda hur begrepp är aktiva agenter i kulturkampen som idag bedrivs på alla fronter i Västvärlden.
Politikens metafysik och de grundläggande principer som stålsätter positioner i det politiska landskapet måste dissekeras för att man ska kunna förstå, eller genomskåda, en agitator.
Det är föga förvånande att vänsterns grundvalar vilar på den retoriska figuren ”målet helgar medlen”. Studentrevoltens barn, de vänsterorienterade män och kvinnor som 1968 reste sig mot makthavarna, lyckades att överta makten genom att göra den långa marschen genom institutionerna, det vill säga genom att infiltrera, krossa och slutligen ta över viktiga samhällsorgan – och de hymlade inte med retoriken de använde sig av. Exempelvis så påpekade en av nya vänsterns företrädare Saul Alinsky att det nästan vore en synd att inte använda sig av en förvrängd sanning och fula knep, för att man annars ”sviker de många”.
Vi kan tack vare detta se urartningen fortlöpa som en röd tråd genom den Nya Vänsterns historia. Den konservativa tänkaren Ernst Jünger (1885 – 1998) beskrev i boken Eumeswil, i en svepande passage, ett scenario som vår tids vänster för länge sedan hade hamnat i, nämligen att en uttalad lögn ständigt måste backas upp av en ny. Detta är förstås ett mönster som kommer att fortsätta tills korthuset faller.
Vår tids fiende har mycket att dölja och ännu mer att förljuga eftersom deras världsbild är förljugen. Lögnerna blir av sakens natur värre och alltmer desperata, begreppsapparaten som uppstår blir ett tydligt tecken på detta. I vår samtid är begrepp som ”ensamkommande flyktingbarn”, ”värdegrund” och ”mänskliga rättigheter” en del av vardagen.
När dessa korta ord paras ihop bildar de ointagliga fort runt olika politiska ståndpunkter vilka de lämnar närmast oantastliga i en debatt.
Kritiserar du flyktingbarnen är du inte mänsklig — för det är ju hjälplösa barn vi talar om; påpekar du det banala i värdegrunden är du satanisk — för värdegrunden är limmet som håller ihop ett humant samhälle; har du invändningar mot mänskliga rättigheter borde du fängslas — något som för den delen är en verklig möjlighet — för mänskliga rättigheter är den sista försvararen mot onda krafter som kan få mänskligheten att bryta samman i rök och ruiner.
Som ett svar på det liberala nyspråkets dominans har därför en högerorienterad begreppsapparat sakta vuxit fram och vunnit tillbaka mark i det offentliga rummet.
Med argumenationstaktisk språkpolitik, till exempel ord som ”skäggbarn”, ”godhetsapostel”, ”hanrej”, ”flugmänniska”, ”etnomasochist” et cetera, tillförs ett annat perspektiv som många gånger kan förändra människors underliggande attityd till de åsyftade företeelserna.
Genom att helt enkelt utgå från vad som är där – saker och ting så som de presenterar sig själva för oss, och, på så vis väja tvärt för vänsterns sofisterier, växer snart en alternativ begreppsapparat fram bestående av uttryck som i motståndarens öga kan te sig cyniska, ja, nästan – för att låna ett av deras favorituttryck – kränkande!
Motståndarens kränkthet blir dock löjeväckande eftersom uppenbara observerbara sanningar var orsaken till kränktheten. Det blir tydligt att detta inte är någon behaglig sits, och allt färre kommer att välja den. På så sätt vinner vi tillbaka mark.
Alternativ begreppsapparat – mästarnivå
Inom den franska Nya Högern finner vi också en alternativ begreppsapparat, bara att här är ambitionerna snäppet högre: man söker en uppsättning användbara begrepp för att skissera upp en helgjuten världsåskådning, för att ytterligare separera sig från det dominerande narrativets banaliteter och falskheter.
Den franska tänkaren och statsvetaren Guillaume Faye har genom åren författat en rad böcker som innehåller intressanta begrepp.
Guillame Faye, Le Nouvelle droite.
För att illustrera detta, låt oss betrakta begreppet biokultur som, lämpligt nog, mer eller mindre beskriver själva kärnan i denna artikel.
Biokultur beskrivs enlilgt metapedia på följande sätt:
… en växelverkan mellan kultur och biologi. Människan ses som en kulturell och biologisk varelse på så sätt att hon vid sidan av sitt biologiska arv även utvecklat en ”andra natur” i kulturen. Medan de biologiska betingelserna är mer konstanta tar sig kulturen föränderliga uttryck över tid och rum. Men även kulturen har sina konstanter, vilka gemensamt skapar och återskapar en dit hörande identitet. Denna biokultur är av väsentlig betydelse i den Nya Högerns identitetsbegrepp.
Ett annat intressant begrepp som är användbart när man stöter på en godhetsapostel och hennes romantiserade humanism är något som kallas organisk humanism. Om detta beskriver metapedia följande:
Organisk humanism baseras på en människosyn relaterad till antiegalitarismen. Den levande gemenskap som formar samhället och dess medlemmar kan liknas vid en levande organism, där de olika delarna är komplementära och beroende av varandra. Denna organiska samhällsgemenskap fostrar dess medlemmar till personer, med olikartade förmågor, men med en identitetsskapande samhörighet och kultur samt ett gemensamt ursprung och öde.
Den organiska humanismen kan ses som motsatsen till en mekanisk sådan, där människan istället är en likriktad och rotlös individ och samhället ses som en maskin med människan som dess utbytbara delar.
Istället vill den europeiska Nya Högern genom den organiska humanismen forma en motvikt till den mekaniska motsvarigheten och till den globala marknadens homogenitet, genom att värna om bland annat en kulturell mångfald samt rätten till olikhet och identitet.
Språkpolitiken och dess begreppsapparater är i ständig utveckling, och begrepp är memer — med hjälp av en liten spridning tack vare aktiva personer, får de snabbt ett självmedvetande. Detta innebär att du som läser detta kan göra stor skillnad i den offentliga debatten genom att nyttja vår språkpolitik och rödpillra din omgivning.
För att vidare fördjupa sig i språkpolitiken och användbara begrepp så har bland annat Motpol och tidigare nämnda Metapedia en hel del matnyttigt.
Till slut – frågan om anglicismer
Slutligen ett par korta ord om anglicismer och vad som borde anses vara okej att appropriera i dessa vägar. De europeiska folken, deras mannaförbund, ideér och rotade folkstammar har en själ som går mot samma slutmål – de har en gemensam identitet och livsöde. Att därför använda oss av ord som ”röda piller”, ”baserad” eller symboler och memer med vitt, Europeisk-Nordamerikanskt ursprung (Pepe som exempel) får då ett givet svar — man behöver inte vara storhjärnad för att förstå att argumentet ”ni har ingen egen kultur för ni använder andra språk” är banalt och lika löjligt som pizza-argumentet, såtillvida man inte är en centrist som har sett för många sju-minutersklipp på Youtube.
